Ja, jag undrar i bland när Juna tycker att det roligaste som finns är att sitta i hundburar, dela sina majskrokar lika med hundarna, bär hellre med munnen än med händerna MEN i går tog det priset när vi lekte med Prillan.
Prillan, vår rottisvalp som för övrigt säljs i morgon, älskar dragkamp mer än allt annat, hon kampar med allt, badrumsmattor, metallskålar, badrocksbälten m.m jag lekte med Prillan som hade fått tag i mitt morgonrocksbälte och slet nästan av mig hela morgnrocken. Hon kämpade och kämpade och såklart ville Juna vara med och leka med Prillan, det var bara det att Juna istället för att dra i bältet med händerna, stoppade in bältet i munnen för det är ju så Prillan har det. Jag såg för mitt inre hur alla hennes fina, nya, kritvita små mjölktänder flög all världens kos. Jag stoppade den leken, vill jag lova men oj oj oj så sur Juna blev.

Det är mycket roligt att studera Juna och Prillan och deras kommunikation, Prillan har sylvassa tänder och Juna brukar ha små sår över hela armarna och hon är otroligt tålig när de leker. Jag ser hur Juna under leken grimaserar av smärta när Prillans tänder perforerar Junas mjuka babyhud men så i bland blir Juna arg när hon tycker att Prillan tar i för hårt och då tar hon ett bestämt tag i Prillans päls och släpper inte i första taget. Prillan brukar då retrera men inte alltid speciellt inte om det är på kvällen och hon kör sista rycket innan natten.

Prillan flyttar i morgon och jag tror Juna kommer att sakna henne.

Go natt alla vänner!

Anna & Juna

Ni får tycka vad ni vill om bloggar som handlar om barn...jag älskar dem.
Det är så kul att läsa om andras liv med sina barn och framförallt läsa hur andra löser sin vardag.
Och att allt på barnbloggar är så puppinuttigt, ja det är väl klart de är ju så söta, helt enkelt det bästa vi har. Att vi mammor oftast bara skriver om det som är bra och inte om det jobbiga håller jag med om men är det så jobbigt att ha barn då?
Nu är vi lyckligt lottade som har en frisk dotter för att ha ett sjukt barn kan nog vara otroligt jobbigt pga. all oro.
Jag har kommit på mig själv att de enda gångerna jag tycker att det är jobbigt att ha barn är när jag inte har TID, när jag känner en stress över allt jag har att göra, när jag vill så mycket mer och som jag inte hinner.
I dessa tillfällen har jag verkligen tagit mig en funderare för vems skull jag måste dammsuga eller tvätta. Juna behöver min TIDoch då får det andra vänta. Inget farligt inträffar för att hundhåren ligger i drivor i hörnen och inte heller blir någon sjuk av att smutstvätten ligger några dagar extra. Det viktigaste är ändå Juna...allt annat kan vänta.
Sömnbrist är iofs något annat som kan stressa mig rejält och få mig att tycka att mycket är jobbigt. Härom natten vaknade prinsessan 4 ggr på en och samma natt och det var tur att jag kunde väcka Tomas sista gången och säga att nu var det hans tur.

Just nu står vi i ett dilemma, varken Tomas eller jag tycket om dagiset som Juna hade fått plats på. Ingen av oss kan tänka oss att skola in henne där och snart är hösten här...
Jag har anmält intresse för en förskola som har montessori-pedagogik och det kommer troligen att finnas plats för henne i mitten av november, på deras nya avdelning.
Vi ska på besök där på måndag.

I morgon ska vi besöka en annan förskola som arbetar med reggio-emilia-pedagogik. Båda dessa pedagogkierna härstammar från Italien och har en del likheter med varandra MEN det är så svårt. Jag känner mig jättekluven...
I dag har vi lutat åt montessori men både jag och Tomas känner oss osäkra på hur barnen när de slutar i montessori skolan (dvs. i sjätte klass) hur de då har utvecklats och hur de då kan ta in och lära på det studiesätt som i dag lärs ut i våra kommunala skolor, korvstoppningsprincipen.
Antingen klarar de av det mycket bättre för att dessa barn redan har ett rejält försprång i hur de enklast lär just för att de med hjälp av montessori pedagogiken lärt sig det. Eller också blir de helt vilsna och får det mycket svårt med den nya studietekniken och kan inte alls tillgodogöra sig alla år med montessori- drastisk? Ja, jag vet det känns lite svart eller vitt men det blir nog lätt så. Som en klok väninna sa:
-Jag skulle vilja ha utvärderingar, undersökningar på hur dessa barn senare klarat sig i skolan.
Jag också, jag vill se hur de klarar av högstadiet och gymnasiet??? Men vart hittar jag den informationen?

Avslutar kvällen med lite bilder från vår söndagsfrukost i skogen. Kokade ägg, blåbärssmoothies, baguetter och korvbröd till prinsessan mums.

Har glömt att skriva att bara på ett par dagar så går Juna hellre än kryper, hon är sååå duktig och det ser så kul ut att jag knappt kan hålla mig för skratt...hon ser så stor ut på ett helt nytt sätt.

Också mina två älsklingar...

Till sist en bild från vår promenad väg, ett parti där jag alltid känner sådan frihet, öppna vidder...

Gonatt allesammans!

Kram Anna & Juna

I går fyllde vår största kärlek JUNA 1 år. 1 år har gått så otroligt fort och ändå känns det som om hon varit med oss alltid.

Tomas och jag slet som små djur för att få ihop sandlådor, gungställningar, tårtor, gasolvärmare och massor av annat. Vi hann nästan med allt...men nästa gång hyr vi nog ett lekland till fröken i fråga;-)

Det nästan värkte i bröstet av stolthet när jag såg Juna med sina kompisar, hon är så med, mitt i leken och hennes nyfikenhet driver henne ständigt framåt till nya kontakter...hon är helt enkelt underbar.
Hennes dag gick i ett med lek med kompisarna, bullar, korv (fast korvbrödet är godare), tårta, sång, massor av paketöppning, pussar och kramar från alla som ville, fiskdamm, ballong-jakt, hundlek...ja dagen innehöll det mesta men mest av allt tror jag Juna uppskattade att få vara med sina kompisar:
Tuva
Gosta

Jennifer
Märta
Kevin

Tårtan var mycket intressant

-En smakbit bara, snälla... 

-Åhhh, ska jag få hela den här? 

-Mumsilibabba

2 andra söta-lökar, Gösta & Märta, som också åt med godaptit och som uppskattade kalaset

så pass att när de skulle gå ropade:
-Vi ses igen i morgon.


2 söta tjejer med likadana klänningar dagen till ära. Jennifer tog väl hand om sin lilla skyddsling.

Gösta alltid lika mån om Juna, mamma Anna skymtas till vänster och Märta står till höger.

Tuva var såååå snygg i sin rutiga klänning och sin tjusiga jacka.

Juna fiskar i fiskdammen tillsammans med morfar...morfar ser mest spänd ut på vad som sitter fast på kroken.

Vilken underbar dag detta blev, vi är sååå tacksamma över er alla gäster som var med oss och firade denna, för oss alldeles alldeles speciella dag.
Vi tackar  er alla:
Mormor och morfar Johan för Junas sandlåda och alla söta små strumpor.
Morfar och Katti för den rosa gulliga disney-klänningen.

Anna, Gösta och Märta för det fina halsbandet.
Ullis, Stefan och Jennifer för den roliga leksaken, Juna har lekt med den flera gånger i dag.
Farmor och farfar för den röda, balla bilen och för den fina, mjuka klänningen.
Faster Madde för den autentiska dockan, den kommer så småningom bli en stor favorit.
Tuva, Camilla & Danne för den gula väskan med en rolig maraccas i.
Gunilla, Kristian för hinkar, spadar och den jätteballa rosa bussen.
Moster Sara för den asballa fiskväskan och de söta kläderna.
Camilla och Elin för pusslet och den jättesöta kaninen.
Madde, Stefan och Kevin för den docksöta lilla dockan som Kevin valt alldeles själv.

STOR Puss & Kram!

Anna, Tomas & Juna

Juna var med på sitt första rottweiler-läger och hon skötte sig exemplariskt med sin snälla tålmodiga pappa som största delen tog hand om henne, och Saga förstås, världens bästa Saga.
Mamman ja, hon var fullt upptagen med att sitta med hakan nere vid knäna, lyssnandes till Jan Gyllensten. 

Saga var en otroligt bra barn-vakt, trots unga år. Så tålmodig och faktiskt mycket konsekvent.

Juna på uppletandet i full polarn och pyret mundering;-) Tack mormor, de kom väl till pass när prinsessan kröp omkring i leran.

foto: Stefan Ryskåsen.

Natti

Anna & Juna

Juna har världens bästa farmor och farfar som alltid ställer upp för henne och oss.
Farmor "Gunilla" trivs Juna extra bra med, hon tycker jättemycket om att vara med henne. Det märker vi på hennes alltid så glada sätt när hon är med sin farmor. Farmor får också alltid Juna att äta sådant vi inte får i henne, såsom potatis och fisk.

Visst har Juna vissa likheter med sin farmor

De åker ibland flera gånger i veckan från Sollentuna för att ta hand om Juna och vi är sååå tacksamma för all den hjälp vi får med vår rosenknopp.

Nedan en bild från i somras på Tomas, Juna och farfar Börje.

Liten hon var va?
Hon är i dag en riktigt stor tjej som utvecklas i en rasande fart och mamman har redan börjar sakna bebis-tiden;-)
Denna sommar ska bli kul att uppleva med Juna (Crazy-Juna som pappan kallar henne) med bad, sol och massor av lek och stoj.

Nu är timmen sen igen och det är dags att krypa till kojs!

Puss & Kram
Anna & Juna

Än en gång har tiden bara sprungit ifrån mig, jag har svårt att få tiden att räcka till. Oftast slår jag ner arslet i soffan vid 22-tiden på kvällen och då är ögonlocken blyförsedda efter en tidig morgon med långpromenad med hundarna, frukost med Juna och sedan en dag fylld med roligt arbete på ”jobbet” samt efter det högst 2 intensiva kvälls timmar med Juna innan hon ska hoppa i säng.
Eftersom vi då inte sets på hela dagen så vill jag både mata, bada med henne och natta henne, på det sättet får vi båda tanka både mamma och bebis.
Hon är så rolig, när jag kommer hem så ska vi läsa böcker och undan ska det gå. Hon har sina favorit böcker som hon vill höra om och om och om igen. Här om kvällen fick jag läsa samma bok 15 ggr. Jag försökte gömma den under en massa andra böcker men icke sa nicke, hon hittade den hela tiden.
Efter att hon har somnat ska hundarna ha sitt och valparna gås igenom så att inte husse missat någon förarglig farsot eller något annat hemskt;-)
Så vid 22-tiden är min ork slut och att då börja skriva på bloggen är rent ut sagt en rejäl överkurs.

Allt går lite sin gilla gång…dagarna är fullspäckade med planer och måsten så det gäller att alltid se de där ljusglimtarna som gör allt enklare. Än en gång har jag fångat de på bild, nedan lite bilder som gör mig  varm om hjärtat:

Juna som alltid ska hålla i Baxnas koppel, hon håller alltid ett stadigt tag och när Baxna drar så åker Juna nästan ur vagnen;-)

Vitsippor som solar sig...

Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår.

Min gullunge på verandan med sin nya spis som hon fått av Nils & Erik

Juna hatr nu börjat gå lite mer, härom dagen när jag kom hem tog hon 5 steg mot mig men oftast så väljer hon att krypa, det går fortare och känns nog tryggt och bra.
Nu börjar även 2 framtänder i överkäken titta fram och hon gråter när hon tuggar mariekex den lilla sötlöken.

Hej Hopp nu ska det drickas te med mannen i huset!

Puss & Kram
Anna & Juna

Denna dags tankar kommer att handla om att ”finna” de små ljuspunkterna i en annars ganska kaotisk tillvaro;-)

Många är gångerna då det fokuseras mest på det ”jobbiga” runt omkring oss och ofta har vi dags scheman så fulla att minsta lilla avvikelse blir ansträngande. Det är då de små ljuspunkterna är så viktiga att uppskatta och att uppfatta. De kan annars glida förbi med blixtens hastighet.

Som ett par nyuppkomna krokusar...


Eller ett par tussilago, som med vårens kraft tränger upp överallt...

Veckan var för mig helt fullspäckad med både arbete, läkarbesök, flera barnkalas, valpar, BVC-besök, VIP-kväll på jobbet samt vänner som behövde hjälp och en mammatörstande dotter.
I dag, söndag, sitter jag och tänker tillbaka på veckan och känner mig otroligt nöjd med hur JAG fick den att utvecklas. Att jag klarade av veckan så bra som jag ändå gjorde, jag är stolt över mig själv!
Jag lyckades tom. att vara medvetet närvarande med Juna. De stunder vi hade, dvs. de kvällar då jag kom hem i tid, hade vi verkligen kvalitets tid. Vi badade tillsammans, lekte och mös i sängen ihop innan hon somnade. Jag kände att både hon och jag behövde detta för att klara av denna maxade vecka.

Jag såg till att fånga vackra ögonblick av vårtecken som jag kunde leva på i flera dagar, jag fullkomligt slukade solens värmande strålar under hundpromenaderna på jobbet. Jag fokuserade på allt det positiva i min omgivning, min underbara dotter som ger mig så otroligt mycket glädje, mina föräldrar som alltid ställer upp, min man som sliter med det nya vardagsrummet, roliga och givande vänner samt mina faktiskt ganska väluppfostrade hundar som är helt underbara att promenera med.

Jag stupade i säng innan elva varje kväll och gick upp i ottan, kändes det i alla fall som, för att börja dagen med en långpromenad med doggisarna.
Lördagsmorgonen kom efterlängtad med ett dessutom strålande väder, Tomas kokade kaffe och te och ägg, bredde smörgåsar till frukost-matsäck. Hela familjen inklusive hundar gick en lång promenad som slutade med frukost på en bergshäll mitt i skogen. Juna satt med oss på filten med sin välling och en smörgås i andra handen. Hundarna strosade omkring i ljungen och vi värmdes alla upp av solens varma strålar. Denna morgon kommer jag att leva länge på, så underbar, stilla och varm.
Med detta i minnet blev denna hektiska lördag plötsligt en baggis att klara av.

La familia...

Juna, mitt bränsle, min älskling, mitt allt.

I dag när Linda, Juna och jag gick på KappAhl fick vi syn på en alldeles nyfödd liten bebis OCH jag kom på mig själv med att få tårar i ögonen av svallande ömhets känslor. Den måste precis varit precis nybakad och jag kom på mig själv med att också vilja ha en. Min lilla bebis har de senaste veckorna blivit en liten tjej med ett humör utan dess like, undra från vem…?! ASG. Med sådana temperamentsfulla föräldrar så kan det nog inte bli annat.

I helgen var jag tvungen att be mormor ta hand om Juna på lördagen, jag stod helt plötsligt och oförberedd mitt i en valpning. Så nu har jag värsta söndags ångesten…jag jobbar sent både måndag, tisdag och onsdag, när ska jag hinna pussa och krama på min lilla tjej. Visserligen börjar jag sent, 10:30, så Juna och jag får ha lite kvalitets tid på mornarna dessa dagar.
Usch, jag tycker att det är jobbigt att inte få vara med henne och jag måste stålsätta mig när jag går hemifrån och hon gråter. Då värker det i bröstet på mig och jag är bara en nålsudd från att springa tillbaka och ta henne i famnen…men men jag har klarat det, trots att det är jobbigt.

Min prinsessa visslar, ja det är inte många som tror på det men hon visslar faktiskt. Det började med att hon omedvetet visslade när hon kröp runt och undersökte saker, och det roliga med det är att Tomas ALLTID visslar när han funderar. I alla fall så började jag att försöka få henne medveten om vad hon gjorde men det var svårt…så jag tillämpade inlärningspsykologi för hundar, operant inlärning.  Varje gång hon visslade sa jag:
-Vissla!
-Vad duktig du är! Så klappade jag händerna och sa bravo.
Nu visslar hon på kommando samt att hon visslar när vi visslar…hur roligt som helst.
Ballt va?!

Hon försöker också mer och mer nyansera sitt jollrande. Hon säger:
Ta – betyder tack.
Vov – betyder hund.
Hon tar ett steg då och utan att hålla i sig men är mycket försiktig och verkar vara nöjd med att krypa.

Även om det är jättekul att jobba igen så längtar jag till maj då jag är mammaledig igen;-)

Go natt och Kram
Anna & Juna