Jag har en vän som ofta är en STOR förebild för mig vad det gäller just ovanstående.
Hon hyser stor respekt för sina barn och för de individer de är. Hon samtalar med sina barn om hur, varför och om det som varit. Hon förbereder de för vad som komma skall och i och med detta har hon sällan konflikter med sina barn om bagateller som ex. att sitta still och äta vid matbordet eller klä på sig inför resan till dagmamman.
Varje kväll berättar hon en liten saga för hennes barn om hur dagen varit och om vad som kommer att ske följande dag.
Jag tror att ledorden för hennes fina relation till hennes barn är KOMMUNIKATION.

Allt för ofta så ser jag föräldrar som bara säger att barnet ska göra si eller så. Barnet som alltså har en egen vilja, för det har de redan som mycket små, förväntas göra på ett sätt som för dem kanske inte alls känns bra, bara för att en vuxen sagt det.  
1. Barnet vet alltså inte varför den förväntas göra på ett speciellt vis.
2. Barnet måste gå emot sin egen vilja utan förklaring.
3. Barnet tvingas till en lägre position, vuxna bestämmer, barn ska lyda.
4. Barnet skapar negativa minnesbilder och därmed får en känsla av vanmakt vid varje liknande tillfälle.
Ibland kommer jag på mig själv eller Tomas med att göra precis som ovanstående scenario och direkt kommer konflikten med Juna som ett brev på posten.
Jag blir arg på både mig själv och Tomas men vi brukar påminna varandra:
-Tala om för henne VARFÖR! Och det är oftast så enkelt, hon resignerar direkt och ett samarbete startar.
Det är förlegat och gammalt att resonera som att:
-Barn ska lyda oss vuxna.
Ja, det kanske går med barn som inte har en starkt utpräglad egen vilja men med sånna som vår prinsessa går det definitivt aldrig.
Och tonen sen, vilken ton föräldrar kan ha till sina barn, tacka fan för att barnen slutar lyssna.
Vi kan vara bestämda utan att låta som en diktator till förmyndare.

Jag blir mörkrädd…

Att ha barn är alltid ett ständigt funderande på hur vi ska ha det bra ihop, hur vi ska förmedla oss på bästa möjliga sätt och här är jag jätteglad att jag har min vän som är en stor förebild. Jag lyssnar, lär och frågar.
Tack Anna Trolle för alla våra roliga barn diskussioner!

Nu ska jag börja dammsuga innan Juna vaknar så att jag får något gjort.
Kram Anna

Vår lilla prinsessas framfart vet inga gränser.
I dag prick 1 och ½ år sätter hon ihop ord till små enkla meningar:

-Sitta där.
-Maya kom.
-Nej, mamma, nej.

Hon sitter och läser böcker för sig själv men med ett härligt språk, som ingen antagligen kan översätta.

  
Hon tar på skor och strumpor själv samt sätter på Winka koppel och går runt i huset. Winka brukar tröttna efter ett tag och börja bita i kopplet, då blir Juna ledsen.
Juna tar också på tandkräm på sin egen eltandborste och borstar gladeligen tänderna morgon som kväll.
  

Jamen hon är så söt när hon klurar på saker och tålamodet har faktiskt blivit lite bättre.

Både Tomas och jag tänker ofta på att låta henne få klara av och göra saker själv, så att hon får känna sig duktig. Och de saker som vi fokuserar på är just tandborstning, hårtvätt mm. Självklart går vi över med tandborsten efter att hon borstat men hon får alltid känna sig duktig och framförallt så tycker hon att det är kul.
Som sist när hon var så sjuk och behövde näsdroppar, istället för att starta en fight om dessa näsdroppar, frö de ville hon ju inte ta, så gjorde jag henne delaktig. Hon fick ta ut pipetterna ur kartongen, hålla i de tills jag skulle droppa de i näsan.
Barn, tycker jag ska respekteras för de individer de är.  I de allra flesta fall kan vi lösa konflikterna redan innan de blivit till konflikter OM vi lyssnar till våra barn.

Vi har haft en härlig helg hela familjen med mycket mys och långa frukostar.
Så i kväll när familjen var samlad igen efter dagens arbete och förskola, la vi oss alla i Junas säng och läste massor av sagor och dansade till barnvisor och sedan var det dags för middag. Så trevligt och mysigt, bara vi tre och kvalitets tid.

Nu är det dags att ta sig an hundarna, Juna sover sött, nöjd med dagen.

Kram Anna & Juna