Jag har en vän som ofta är en STOR förebild för mig vad det gäller just ovanstående.
Hon hyser stor respekt för sina barn och för de individer de är. Hon samtalar med sina barn om hur, varför och om det som varit. Hon förbereder de för vad som komma skall och i och med detta har hon sällan konflikter med sina barn om bagateller som ex. att sitta still och äta vid matbordet eller klä på sig inför resan till dagmamman.
Varje kväll berättar hon en liten saga för hennes barn om hur dagen varit och om vad som kommer att ske följande dag.
Jag tror att ledorden för hennes fina relation till hennes barn är KOMMUNIKATION.

Allt för ofta så ser jag föräldrar som bara säger att barnet ska göra si eller så. Barnet som alltså har en egen vilja, för det har de redan som mycket små, förväntas göra på ett sätt som för dem kanske inte alls känns bra, bara för att en vuxen sagt det.  
1. Barnet vet alltså inte varför den förväntas göra på ett speciellt vis.
2. Barnet måste gå emot sin egen vilja utan förklaring.
3. Barnet tvingas till en lägre position, vuxna bestämmer, barn ska lyda.
4. Barnet skapar negativa minnesbilder och därmed får en känsla av vanmakt vid varje liknande tillfälle.
Ibland kommer jag på mig själv eller Tomas med att göra precis som ovanstående scenario och direkt kommer konflikten med Juna som ett brev på posten.
Jag blir arg på både mig själv och Tomas men vi brukar påminna varandra:
-Tala om för henne VARFÖR! Och det är oftast så enkelt, hon resignerar direkt och ett samarbete startar.
Det är förlegat och gammalt att resonera som att:
-Barn ska lyda oss vuxna.
Ja, det kanske går med barn som inte har en starkt utpräglad egen vilja men med sånna som vår prinsessa går det definitivt aldrig.
Och tonen sen, vilken ton föräldrar kan ha till sina barn, tacka fan för att barnen slutar lyssna.
Vi kan vara bestämda utan att låta som en diktator till förmyndare.

Jag blir mörkrädd…

Att ha barn är alltid ett ständigt funderande på hur vi ska ha det bra ihop, hur vi ska förmedla oss på bästa möjliga sätt och här är jag jätteglad att jag har min vän som är en stor förebild. Jag lyssnar, lär och frågar.
Tack Anna Trolle för alla våra roliga barn diskussioner!

Nu ska jag börja dammsuga innan Juna vaknar så att jag får något gjort.
Kram Anna

 

Anna," title="http://bloggagratis.se]Anna," target="_blank">bloggagratis.se]Anna, Gösta och Märta

15 november 2009 19:29

Tack själv ANNA för ditt alltid idel öra samt för ditt engagemang även för mina barn, dina tips har vart värdefulla för mig- det vet du! ..och ibland behöver man inte alltid tips och råd utan bara få ventilera sina tankar. Jag är mkt glad över dom vänner jag har som jag "prata barn" med då jag inte har mamma och pappa vid livet som skulle älska att få höra allt om sina barn-barn, dessutom lever jag ju inte med barnens pappa så jag har inte ngn i min vardag att dela tankar och funderingar kring barnen med, förutom barnens farmor som jag också är så tacksam att jag har och dela mina barn med.

Så jag är jätteglad över ditt engagemang över mina barn Anna och jag tycker jättemycket om att höra om Junas framfart i livet och ger gärna lite tips och råd om jag kan och det är såååå mysigt att prata om våra snuttisar. Jag blir glad över att prata barn med dig och tror att det inte finns ngn ålder då man vill sluta med det!

Kram från oss till er

http://www.trollfamiljen. bloggagratis.se

 

Linda

16 november 2009 21:57

Vilken otroligt fin text Anna ! Den innehåller så mkt tanke & värme -reflektioner du gjort som vi alla behöver lära oss av.

Är jätteglad för er skull -att ni två Annor :) funnit tillbaka till varandra & funnit varandra denna gång genom ett stort gemesamt område ,våra älskade barn !-mognad & vilja att utveckla sig till det bättre i livet är ngt vi alla borde sträva mot .Att inte fastna i livet där man möter motgång utan tankemässigt & själsligt arbeta sig tillsammans igenom det & på andra sidan bli starkare tillsammans...

Att vara vän innebär ett stort ansvar - Som vän till dig Anna känner jag "ro" & glädje över att veta att ni har varandra gällande dessa områden...

var rädda om varandra för det finns ju bara ni två Annor :))
KRAM

 

Malin

18 november 2009 22:17

Hej Anna!
Det är ju verkligen SÅ rätt det du skriver! Tyvärr så måste man (iaf jag) påminna mig själv om detta då och då. Mellan varven är det lätt gjort att glömma bort dessa viktiga delar!

Jag måste få dela med mig av en erfarenhet jag har....
När jag väntade Timmy (min äldsta kille) umgicks jag mycket med en person som då hade en kille på 6 år. Jag var verkligen så imonerad i hur hon lyckats med sin barnuppfostran. Pojken gjorde ALLTID som hon sa, utan protester. Mitt i en rolig lek kunde hon bara bryta för att tala om "att nu går du och borstar tänderna och lägger dig, godnatt". Givetvis gjorde han det ögonblickligen utan protester!
DÅ (ung och inga barn själv än) tyckte jag att hon måste ju ha gjort allt rätt!
Ju mer vi umgicks och jag såg detta så insåg jag att:
1:Pojken är inte det minsta väluppfostrad
2:Han är livrädd för sin Mamma
3:Han var så nertryckt, så han hade i stort sett förlorat förmågan att tycka NÅGOT själv.

Denna killen är idag 17 år coh har tyvärr ganska stora problem med sig själv och framförallt med sin relatuion till mamman. Jag tycker sånt här är så oerhört tragiskt!

Jag lärde mig åtminstone något av detta! Mina barn måste få tycka vad de vill, sen om dom får som dom vill är ju en helt annan sak ;) Det är banne mig ett friskhetstecken att barnen protesterar och att man hamnar i konflikter ibland, för alla tycker ju inte lika! =)

Hur som helst! jag tycker du resonerar sunt i det här.

Ha de gott!

http://www.blogtown.se/blog.php?id=Baloo

 

malin

20 november 2009 13:08

Självklart är det ok att du länkar =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  www.junaochjag.blogspot.com   VÄLKOMNA!

  Det har tagit 1 vecka att samla krafterna efter detta enormt lyckade 2 årskalas.Kvällen innan hade vi dessutom släkten här och all mat, bröd, kakor, bullar ja allt var hemmagjort. Jag är mäkta stolt över Tomas och mina matkunskaper;)Juna, vår lil...

Positiv, javisst...kan det bli värre än att vakna upp annandagpåsk med ett täcke på 8 cm nysnö som kommit under natten. Faktum är att jag trodde på allvar att jag skulle få ett hysteriskt anfall...börja kasta skor omkring mig, slita av mig håret (ja ...

Årets påskfotografi fick nästan Tomas och mig att bli osams...Alla sprang åt olika håll och hucklena åkte på sned, föll av eller revs av med flit.Och när vi sedan var klara med fotograferingen eller rättare sagt när vi gav upp då bröt vår älskade ...

   (Juna 5 månader)   Nu händer det grejor minsann...Prinsessan talar som mest 5 ords meningar.I fredags stod jag och fixade i ordning en mysig fredagsmiddag. Juna sysselsatte sig själv med div saker och rätt som det är kommer hon in till mi...