Min älskade lilla unge, jag trodde att hon skulle bli förskräckt när blomman välte över henne, visserligen orsakade hon det själv genom att ta ett stadigt tag i en gren och dra allt hon orkade.
Men hon satt där under så tyst, funderade nog på hur det hela gick till. Gullungen.
Hon är verkligen på allt nu, allt ska undersökas in i minsta lilla detalj men det är otroligt roligt att studera henne och hennes stora nyfikenhet.

Nu kommer ni skratta åt det jag ska berätta men det gör verkligen ingenting, jag bjuder på det.
I alla fall så har jag märkt att sedan Juna föddes så har människor runt omkring oss tittat väldigt mycket på Juna. De har tittat mer än vad som är vanligt, jag har sett deras ögon, de har dröjt sig kvar länge vid Juna och det är ju klart HON ÄR JU VÄRLDENS SÖTASTE.
Jag har jämfört henne med alla andra bebisar och hon har något alldeles speciellt, hon är så fantastisk, allt hennes hår har gjort henne speciell- de andra bebisarna är ju helt kala;-) Hon har otroligt vackra mandelformade ögon och en söt, glad liten mun och dessa runda goda bebis kinder som man bara vill bita i. Jag har liksom vetat hela tiden, från det att hon kom ut ur mig då det srömmade in olika barnmorskor in i rummet för att titta på den bedårande, vackra bebisen med allt det fantastiska håret, så söt som socker, sedan dess har jag vetat att hon är sötast av alla bebisar och det har alla andra också tyckt.
På BB tyckte jag tom. synd om alla andra mammor som hade så fula bebisar,helt utan hår.
Så när alla tittat på Juna har jag varje gång sträckt på mig,stolt som en tupp och tänkt:
-Jajamensan och hon är min, helt min…
Så en dag på Sjölidens Kappel, där vi träffar andra barn och mammor varje tisdag för att sjunga, slog blixten ner som från klar himmel, jag såg för första gången de andra mammorna titta på sina egna barn och när jag såg deras kärleksfulla ögon förstod jag att de känner likadant för sina barn som jag gör för mitt.
-Åh, herregud, de tycker alltså inte att Juna är vackrast av alla, som jag alltid trott, de tycker ju självklart att deras barn är det vackraste som funnits på denna jord.
Vad sjutton har alla glott på alla dessa snart 7 månader då?
Troligen hennes smultron märke på kinden men är det så himla intressant då?! Ja,ja det är en liten defekt, nej jag menar skönhetsfläck.

Jag har verkligen levt i en liten kärlekskokong och det tänker jag fortsätta med…kanske jag vartannat halvår låter mig stiga ut i verkligheten men annars trivs jag bra här i det rosa skimret;-)

Juna i badet, fullkomligt överlycklig.

Lika glad i mat;-)

Nu så älskade vänner och alla som jag känner och inte känner, degt är dags att krypa till kojs. I morgon väntar en tidig morgon, jag har lovat hundarna en långis innan frukost.

KRAM på er
Anna & Juna

Ps. Gösta, jag har kanske inte har tänder men jag kan bita små kärleks bett på dig i alla fall. Ds

Ja, jag vet det var längesedan men mina kvällar går åt till att städa, dammsuga-aldrig har jag tyckt att hundhår är såååå äckligt, gå ut med hundar, tvätta ja det mesta som inte kan göras med en prinsessa förklädd till sadist.
Hundhåren ja, de är tamej sjutton överallt, kanske beror på att Ella fäller men trots att jag dammsuger varje kväll så har Juna hundhår i stjärten, i näsan, i ögonen och på alla kläder. Det är pinsamt att åka ner till öppna förskolan på måndagar och veta att om det dyker upp en allergisk unge så får denna troligen åka i ilfart till akuten pga. Junas hårbeklädda sockor.
Härom kvällen hade Juna badat och jag tog fram ett rent badlakan för att torka henne med, döm om min förvåning när prinsessan efter badet och torkningen var LUDEN. Hennes kropp var täckt med svart hår, antingen en väldigt tidig pubertet eller också en bortbyting i form av en schimpans.

Jag har alltid förundrats över dessa nyblivna mammor som även varit/är aktiva hundägare/förare, hur de kunde lida så mycket av hundhår när de alltid varit vana vid de, dvs. innan de fick barn. Jag har inte riktigt förstått deras klagan över deras hundars fällningsperioder, de har ju alltid fällt. Men nu inser jag själv att ha ett barn liggandes på golvet med full av hundhår är inte direkt kul. Det känns rent ut sagt äckligt…hahahaha aldrig trodde jag skulle uttrycka mig så om våra kära vänners beklädnad.

Vi hade valpar här hemma alldeles nyligen, Juna var så söt med de. Hon fick följa med in till valparna varje dag för att väga de. Hon satt brevid valplådan alldeles tyst och lugn och tittade på när jag vägde de. Slutligen fick hon klappa någon av de och ögonen lös av lycka. Självklart fick jag vara med och hålla i hennes hand annars hade hon antagligen tagit ett strupgrepp och aldrig släppt som hon gör med allt annat hon tycker är mysigt. Hon krafsar hårt på det och sedan håller hon ett järngrepp om det. Hon gör likadant med min hand när hon ska sova.

Tiden går och Junas utveckling likaså, vi har så smått börjat barnsäkra hemmet.
Spjälsängen fick vi sänka för ett antal veckor sedan och nu har prinsessan börjar häva sig upp med hjälp av spjälorna.

Det rotas i kökslådor, dras i platspåsar, leks med hundarnas vattenskålar, snos fjärrkontroller och det blir vädigt ARGT också då man inte når saker man vill nå. Då skriks det, dras i sitt eget hår och ansiktsfärgen blir tomatröd.
Annars är hon en helt bedårande liten tjej, för det mesta glad, något otålig ja men glad nästan jämt.

Förresten BVC sa till mig att sociala, framåt barn som är väldigt med mentalt är ofta lite otåligare än andra…..så det så.

Ja, jag vet allt låter så otroligt rosa-skimrande men om jag ska vara helt ärlig så är det ju självklart inte det.  Förra torsdagen fick jag ett bryt, då jag kände att jag var tvungen att få komma bort från denna krävande lilla pascha. Jag ringde Tomas, skrek i luren att han fick komma hem NU, helst redan i går, han fick ta ledigt hela fredagen för jag ville vara för mig själv.
Sagt och gjort, så blev det, jag knappt tittade åt henne på 2 dagar. Det var bara jag och hundarna, så innerligt skönt.
Men så sa ett ljushuvud till mig:
-Ja men har du skaffat barn så är det bara att bita ihop, stå ut.
De orden fick mig att tvivla på mig själv som mamma…jag mådde verkligen ännu sämre för några dagar tills jag träffade en av mina väninnor och hon sa:
-Men Anna det är ju det som gör dig till en bra mamma, du känner dina gränser. Det är de som inte gör det, de som biter ihop, som sedan gör dumma saker mot sina barn. Jättebra gjort!!!
BVC sa, men herregud Anna, barnet har väl en pappa också?!
Så nu känns allt bra igen men vad ett par ORD kan ställa till det för mig…lite läskigt faktiskt.

 Nu har Junas matklocka ringt och det har börjat knorra i magen. Måste snabba på nu.

Kram på er alla!

Anna & Juna

Junas utveckling går nu med en rasande fart, i går tränade hon flitigt på kryprörelser. Hon kämpade till ansikts färgen var röd/blå, så duktig och så STARK. Jag är helt faschinerad av hennes jävlaranama, envis som en röd gris, arv efter mig kanske;-)

KOLLA, KOLLA, KOLLA...min lilla älskling

Efteråt helt slut...men mycket nöjd över kvällens prestation.

Helgen har varit mysig men med dåligt väder.
Juna är har haft besök utav Morfar-Anders, som lekte med henne ett par timmar. Sedan var vi bortbjudna till Mormor och Morfar-Johan. Morfar-Johan hade köpt jättefina sockor till Juna på NK, hon blev jätteglad över dem.

I dag har jag sorterat barnkläder och tvättat. Jag har nämligen fått och fått låna massor av kläder från olika vänner, TACK SNÄLLA NI:
Linda
Linda
Ylva 
och sist men inte minst Anna, som givit oss kartongvis med kläder.

I morgon ska vi till öppna förskolan och leka med kompisarna och sjunga, Juna älskar det men är helt slut efteråt. Hon är otroligt nyfiken på andra barn, ligger hon i vagnen och hör barn så sätter hon sig snabbt upp och spanar...precis som om hon redan vet att alla barn är möjliga lekkamrater.
Vi har lovat att åka hem till Gösta och Märta och hälsa på i deras nya lägenhet, vi ska planera in det i kalendern inte nu i veckan utan veckan efter för då är dem hos sin mamma, Anna igen.

Kram på er alla!

Anna & Juna 

nmmnmn

Så gick det med löftet om uppdatering dagligen, inte ens varannan dag har jag lyckats med.
Får skylla på massor att göra, Juna, valpar, jobb, hundar och vänner.
Samt en man som ine får glömmas bort.

Juna har fyllt 6 månader, i söndags, och jag kan inte fatta vart tiden tar vägen.
I går var vi på 6-månaders kontrollen och hon fick MYCKET beröm, den lilla prinsessan. Förutomallt annat som är perfekt på den lilla damen så är hon en mycket social, utåtriktad bebis som kräver en hel del.

Juna har även börjat uppföra sig illa;-) hon spottar mat när hon äter, det sprätter mat på hela köksbordet och i mitt ansikte så nu har mamman fått ta i med hårdhandskarna och börja säga i från till sin juvliga lilla varelse.

Nu är det dags för morgongröt, skriver mer i kväll...

Anna & Juna

Vi var förväntansfulla både jag och Juna i morse när vi vaknade, vi skulle ju till öppna förskolan på Blåsippan och träffa nya bekantskaper samt barnen och föräldrarna från BVC-gruppen. Juna fick välja kläder och hon valde sin fina rosa/röda klänning som hon fått från mormor. Hon var ju tvungen att stila upp sig när polarna Anton och William skulle sluta upp.

Juna och jag hängde på låset, innan någon hade kommit stormade vi in och kollade igenom stället och alla leksaker.
Det var ganska slitet och nedgånget men det blir nog det med så mycket barn i lokalerna lekandes med alla saker. Men det var rent med ordning och reda. Det slog mig att var sak hade verkligen sin plats. På hyllorna där leksakerna var upplagda satt tejpbitar med leksaks namnen på och ovanför på hyllan befann sig den leksaken.
Jag tänkte på Junas egna leksaker som ligger i en stor korg, huller om buller. Kanske det i framtiden är bra att ha sådan ordning och reda så att hon lär sig vara lite mer ordningsam än sin mamma;-)
Sen kom Anton, jag tyckte det såg ut som om Juna kände igen sin snygga polare från BVC. Hon ville genast ta på honom, för att liksom hälsa. Anton tycker att påflugna tjejer är lite jobbiga men så gulliga som han är så får han nog lära sig tids nog att stå ut med dem.
Juna passade på att lägga en brakskit innan det var dags att leka med polarna, så vi invigde skötrummet och när hon var ren och torr så hade de flesta slutit upp. Då hade även William kommit, söta William vars ögon glittrar mot alla tjejer, speciellt till fröken när hon sjöng och spelade på sångstunden.

Juna gillar sina polare från föräldragruppen från BVC. Hon blir fort uppspelt och tittar/granskar de från topp till tå. Hon pratar högljutt med dem och i dag visade hon också en liten dominant ådra;-), ställde sig mitt i barnhögen och skrek. Sedan tog hon helt plötsligt bara slut. Så mycket intryck på en och samma gång kan ibland vara lite för mycket för en prinsessa. Så sångstunden fick klara sig utan Junas annars så höga stämma, mat och sovklockan hade ringt och det var dags för en tupplur.
Då är hon faktiskt ganska ball, jag la henne på en madrass där hon kunde ligga och titta på de andra när de sjöng, lekte med bollar och åt banan.

(Juna och Anton, Juna med kräks i mungipan;-))

(Strandade sälungar, Juna och Anton.)

I morgon ska vi åka och sjunga med Anton och William igen i Sjölidens kapell, vi frågade pappa om han ville med för han har en lugn dag på jobbet i morgon men det ville han inte…undra varför?! Mammorna, kanske;-)

Juna sitter nu, helt utan stöd. Flera minuter kan hon sitta och hon kan samtidigt ta upp leksaker att stoppa i munnen, så hon har faktiskt simultanförmåga, min lilla tjej;-)
Ibland slår hon självklart över och dunkar huvudet eller ansiktet i golvet men det verkar inte bekomma henne så mycket.

I kväll går Juna i säng med glada tankar på sina kompisar och en längtan till morgondagens ”date”.

Sov så sött allesammans!

 

Anna & Juna

tiden alltså, vart tar den vägen?
Nu går allt med rusande fart, Juna utvecklas för var dag som går. Vi kan riktigt se vart åt det barkar;-)

Det är därför jag inte skrivit på några dagar, jag har varit fullt upptagen med att försöka stoppa tiden;-)

Juna springer nu i sin gåstol, sätter vi oss på huk, säger kom och sträcker ut armarna så kommer hon rullande i snabb fart.
En annan variant av utveckling är att dra ut lådor, plocka ur diskmaskinen, ta saker från vardagsrumsbordet. Vi inser nu att vi ganska omgående måste satsa lite tid och pengar på att göra vårat hem ”barnsäkert”.
Jag har äntligen fått arslet ur och ringt kommunen ang. barnomsorg, men det tog emot vill jag lova. Jag kunde inte tänka mig att min lilla prinsessa skulle behöva gå på dagis;-)
Allvarligt så kändes det totalt främmande att jag skulle behöva låta henne gå på dagis, hon var ju så liten men nu allteftersom kraven höjs på mig som LEKMAMMA så kanske hon ändå ska gå på dagis…eller?!

Först ska vi i alla fall åka och hälsa på de olika daghemmen, de ska bli synade med lupp;-)

 

Juna i diskmaskin

  

Det blev inte långt i kväll, Juna ska få sig ett bad och hundarna ska få sitt och eftersom Pinglan ska valpa när som helst så kräver även hon uppmärksamhet.

I kväll vill jag TACKA Anna Trolle för all brainstorming både vad det gäller barnomsorg och barnuppfostran, det känns tryggt att prata med dig och att veta din långa erfarenhet av barn och allt runt omkring dem!

 

Go natt på er!

Kram Anna & Juna

Jag ÄR en TIGRINNA...jaja mensan röken stod ur öronen på mig, jag blottade mina huggtänder, jag fräste, jag vässade mina klor, jag fullkomligt synade min älskade lille bebis efter fler skador än den lilla nagel som gått av.
Här lämnar jag pappa och dotter ensamma i 1½ timme medan jag tog en långpromenad med hundarna och VAD HÄNDER, jo hennes nagel har gått av på mitten och det är blod på fingret.
Det blev korsförhör…
- Varför är nageln av?

-         Varför är det blod på fingret?
- Har du inte sett något?
- Men hur gick det till?

-         Varför har du inte sett något?

-         Är du säker på att du inte sett något?
- MEN FÖR SJUTTON VAD HAR HÄNT?

Inget svar, förutom det vanliga JAG VET INTE…men det duger inte vet du, var mitt svar. Fram med lögndetektorn, bind fast den omöjliga pappan och kör så det ryker…här ska sanningen fram. Annars så blir det tortyrkammaren, sträckbänken och ett och annat brännmärke vet du, SANNINGEN SKA TILL VARJE PRIS FRAM… jag måste skydda min bebis med mitt liv. Den som rör henne ska döden dö.

 

Harkel, harkel…rodnar lite grann, skäms? Nja, vet inte…tog jag i?
Hm, han tyckte att jag tog i, undra varför?
Ja ja så är det ibland, bäddade dotterns lilla säng och där såg jag DET, blodspåren.
Efter mycket detektiv arbete, analyser, fingeravtrycks puder, luppgranskning och nogranna överläggningar med SÄPO,CIA och Scotland Yard så kunde jag granska svaret……………Hon har alltså själv åsamkat sig den lilla avbrutna nageln när hon legat och dragit i spjälskyddet. Om jag inte vanvårdat mitt barn genom att låta fingernaglarna bli typ ½ mm för långa så hade detta aldrig hänt.

Jag har fortfarande inte bett pappan om ursäkt, för även om det inte RIKTIGT gick till som ovan så var jag en STOR dramaqueen en TIGRINNA ut i klospetsarna och inte direkt trevlig.

TIGRINNAN tittade även fram i dag på banken när en fyllis kom fram och frågade vad flickebarnet hette. Rör du henne så slår jag ner dig, tänkte jag och jag skulle har gjort det, jag var liksom beredd.

Hm, vad kommer allt detta ifrån, jag är ju riktigt otrevlig, jag har aldrig förut varit så dömande…måste nog ta mig en allvarlig funderare och troligen tagga ner något;-)

 

Nu till något helt annat, Juna suger på stortån nu, ännu en nattlig övning…pust.
Bildbevis

Det är faktiskt ingen större fara pappan och Juna var ensamma i kväll också och jag synade henne inte ens när jag kom hem;-) Och blodet var typ 1 droppe men det var där, jag lovar.

 

Ha ré gott alla bloggisar!

Good Night!

Anna & Juna

Men hur gullig kan man få vara?! Jag tror bestämt att min lilla dotter börjat pussas, fast på sitt sätt, såklart.
Det händer när jag är så där crazy-kelig, ni vet när vi pussar och kramar hårt fast vi egentligen skulle vilja ta i allt vi orkar, samtidigt som vi drar in bebis doften i näsborrarna och bara njuter. Då kan hon svara tillbaka med att hålla sina små armar om min hals och krama hårt samtidigt som hon öppnar hela munnen och trycker hårt sin mun mot min kind eller haka och bits, fast utan tänder, små kärleksbett och så låter hon:

- Aaaaahhhhhhh.
Hon är så gullig då så att jag får kärleksrusningar för henne.

Har ni sett något naturprogram på tv om schimpanser? Jag älskade förut att titta på ”monkey world” på animal planet. Schimpanser var självklart roligast att följa, de är så otroligt lika oss människor i mångt och mycket. Dessa apor sträcker nästan alltid ut tungan och slickar/smakar på saker, både ätbara och icke ätbara ting. Juna gör precis på samma sätt. Det kanske alla barn gör men det ser så kul ut, hon sträcker ut tungspetsen och smakar innan hon stoppar in det i munnen, precis som en liten ap-unge.

Kanske finns en del likheter va?

Lika söta i alla fall ;-)
Fotot ovan är på Juna endast 2 veckor gammal, fotot är taget av min duktiga, vackra syster Sara.

Jag är trött i kväll, som vanligt med andra ord, så det blir till att krypa till kojs alldeles strax.

Ikväll går inte mina tankar till några ur-gulliga barn, nej i kväll tänker jag tungt och dystert på alla sjuka hundar runt omkring. Ta hand om era små vänner, för helt plötsligt så finns de inte hos oss längre. Deras livscykel är så kort så det gäller att ta tillvara på tiden.

Go natt då och sov så gott

Anna & Juna