Ja, jag vet det var längesedan men mina kvällar går åt till att städa, dammsuga-aldrig har jag tyckt att hundhår är såååå äckligt, gå ut med hundar, tvätta ja det mesta som inte kan göras med en prinsessa förklädd till sadist.
Hundhåren ja, de är tamej sjutton överallt, kanske beror på att Ella fäller men trots att jag dammsuger varje kväll så har Juna hundhår i stjärten, i näsan, i ögonen och på alla kläder. Det är pinsamt att åka ner till öppna förskolan på måndagar och veta att om det dyker upp en allergisk unge så får denna troligen åka i ilfart till akuten pga. Junas hårbeklädda sockor.
Härom kvällen hade Juna badat och jag tog fram ett rent badlakan för att torka henne med, döm om min förvåning när prinsessan efter badet och torkningen var LUDEN. Hennes kropp var täckt med svart hår, antingen en väldigt tidig pubertet eller också en bortbyting i form av en schimpans.

Jag har alltid förundrats över dessa nyblivna mammor som även varit/är aktiva hundägare/förare, hur de kunde lida så mycket av hundhår när de alltid varit vana vid de, dvs. innan de fick barn. Jag har inte riktigt förstått deras klagan över deras hundars fällningsperioder, de har ju alltid fällt. Men nu inser jag själv att ha ett barn liggandes på golvet med full av hundhår är inte direkt kul. Det känns rent ut sagt äckligt…hahahaha aldrig trodde jag skulle uttrycka mig så om våra kära vänners beklädnad.

Vi hade valpar här hemma alldeles nyligen, Juna var så söt med de. Hon fick följa med in till valparna varje dag för att väga de. Hon satt brevid valplådan alldeles tyst och lugn och tittade på när jag vägde de. Slutligen fick hon klappa någon av de och ögonen lös av lycka. Självklart fick jag vara med och hålla i hennes hand annars hade hon antagligen tagit ett strupgrepp och aldrig släppt som hon gör med allt annat hon tycker är mysigt. Hon krafsar hårt på det och sedan håller hon ett järngrepp om det. Hon gör likadant med min hand när hon ska sova.

Tiden går och Junas utveckling likaså, vi har så smått börjat barnsäkra hemmet.
Spjälsängen fick vi sänka för ett antal veckor sedan och nu har prinsessan börjar häva sig upp med hjälp av spjälorna.

Det rotas i kökslådor, dras i platspåsar, leks med hundarnas vattenskålar, snos fjärrkontroller och det blir vädigt ARGT också då man inte når saker man vill nå. Då skriks det, dras i sitt eget hår och ansiktsfärgen blir tomatröd.
Annars är hon en helt bedårande liten tjej, för det mesta glad, något otålig ja men glad nästan jämt.

Förresten BVC sa till mig att sociala, framåt barn som är väldigt med mentalt är ofta lite otåligare än andra…..så det så.

Ja, jag vet allt låter så otroligt rosa-skimrande men om jag ska vara helt ärlig så är det ju självklart inte det.  Förra torsdagen fick jag ett bryt, då jag kände att jag var tvungen att få komma bort från denna krävande lilla pascha. Jag ringde Tomas, skrek i luren att han fick komma hem NU, helst redan i går, han fick ta ledigt hela fredagen för jag ville vara för mig själv.
Sagt och gjort, så blev det, jag knappt tittade åt henne på 2 dagar. Det var bara jag och hundarna, så innerligt skönt.
Men så sa ett ljushuvud till mig:
-Ja men har du skaffat barn så är det bara att bita ihop, stå ut.
De orden fick mig att tvivla på mig själv som mamma…jag mådde verkligen ännu sämre för några dagar tills jag träffade en av mina väninnor och hon sa:
-Men Anna det är ju det som gör dig till en bra mamma, du känner dina gränser. Det är de som inte gör det, de som biter ihop, som sedan gör dumma saker mot sina barn. Jättebra gjort!!!
BVC sa, men herregud Anna, barnet har väl en pappa också?!
Så nu känns allt bra igen men vad ett par ORD kan ställa till det för mig…lite läskigt faktiskt.

 Nu har Junas matklocka ringt och det har börjat knorra i magen. Måste snabba på nu.

Kram på er alla!

Anna & Juna