Det är inte ofta jag har tid att skriva på bloggen längre, eller rättare sagt jag har inte prioriterat det och kommer troligen inte att göra det oftare i fortsättningen heller.
Dagligen är en ren lögn, kanske tom. veckorapporter är att ta i men jag ska verkligen försöka.

Kärlek ja, min kärlek till min älskade lilla dotter är så stor att jag många gånger blir rörd bara av att titta på henne. Som i kväll när jag satt och lyssnade på ”Wild Horses” med Susan Boyle, den isär klass vackraste låt som spelas i dag, då lägger Juna huvudet på sned och lyssnar uppmärksamt, ler stort och börjar dansa sin alldeles egna dans med huvudet på sned mot axeln, snurrandes i en liten piruett samtidigt som hennes leende  går ända upp till hennes vackra ögon.  Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken, jag är så otroligt tacksam och glad över att jag har denna underbara lilla varelse.

Snälla ni vänner, påminn mig, om jag hänger upp mig på småsaker som hon gör. Som ex. blåser bubblor av saliven eller kastar lite mat omkring sig då och då.  Påminn mig om att inte vara så nitisk att jag tar alla kamper, för ärligt vad gör det om 20 år?! Hon kommer säkerligen inte sitta där och blåsa bubblor av sin saliv eller kasta mat från stolen som en ung och vacker kvinna. Påminn mig om att ha mysigt och trevligt i stället för att ta alla dessa kamper. Påminn mig om att inte förstöra hennes uppfinnings rikedom genom att alltid sätta gränser för vad hon får och inte får göra.

Kom och tänka på när Juna och jag var på Sascha Barnsjukhuset med hennes prick på kinden, där hon fullkomligt charmade alla med sitt sätt. De kommenterade hennes beteende som:
- Oj, oj du kommer att gå långt här i livet med den järnviljan. Det är bra det!
Då har Juna sprungit omkring i rummet och släckt lampan 5 ggr, hoppat efter handtaget på dörren flertalet gånger för att hon nu är klar med det rummet, hon tyckte att det var dags att undersöka nästa rum och när hon inte kommer ut så blir hon förbannad och visar det tydligt genom att skrika högt.
Tänk om jag här hade blivit arg på henne och tvingat henne att sitta ner bredvid mig, vad osams vi hade blivit. Då hade hon haft två konflikter att tampas med inom sig. Dels hennes egen vilja som blivit både nonchalerad och nedtryckt av mig och dels hennes egen ilska över att inte få komma ut därifrån och undersöka vidare.
Hennes egen ilska över att inte alltid få göra som hon vill måste hon få känna, hon måste få bli arg och ledsen. Det enda jag kan göra i de lägena är att uppmärksamma hennes ilska och när det gått över finnas där för henne för tröst.
Lika arg som hon var där på barnsjukhuset lika charmerande var hon också. Alla skrattade högt åt denna lilla glada tjej som fullkomligt skrek:
-HEJ HEJ! Till alla som vi passerade. Och att hon sedan klättrade upp på systern för att nå hennes namnskylt och passade där i famnen på att krama henne fick Juna massor av bonuspoäng för.

Tiden för hundar, på det sättet jag hade förr, finns inte längre och jag vill inte att den ska finnas. All min tid måste gå till Juna, att umgås med henne och ge henne min tid, att se till att hon utvecklas till en omtänksam, lycklig individ är mitt kall och DET gör mig lycklig.
Hundarna får kvalitets tid men kvantitets tiden går till Junis-Punis.

Till alla mammor och pappor på Värmdö, läs Nacka Värmdö Posten, tisdag den 6 oktober. I det numret står det om ”Familjeverkstaden” ett program för föräldrar som har mer vardagliga bekymmer i sin familj och VEM har inte det?  Teman att diskutera är umgänge, rutiner, positiv kommunikation, tjat och ansvar, belöningar, gränser, dubbla budskap och att behandla söner och döttrar jämställt. Jag och några mammor till tänkte kolla upp detta, vill du haka på? Slå mig en signal.

Det får vara alles för ikväll och eftersom Juna sover så ska Winka få lite kvalitets tid;)

Kram och Go natt!
Anna & Juna